Bättre än bra på att påbörja...

...men väldigt usel på att avsluta, sån är jag. Just därför står jag idag emot frestelsen att påbörja en ny blogg, och tar mig istället an den här som har några år på nacken. Jag kan ju som sagt det där med att påbörja, så det börjar bli dags att jag lär mig att fullfölja något.

Jag hade huvudet fullt av tankar och grubblerier då jag satte mig vid datorn, men nu är jag mest bara trött. Ett snabbt facebook-besök tog längre tid än väntat, och allt som tidigare snurrade och ville ut, det känns nu mest som en gröt.

Därför tar jag och placerar min trötta lekamen i sängen igen nu. Det här publicerar jag för att påminna mig om att jag håller på att bli en sån som "fullföljer". Kanske kommer jag till och med bli en sån som "avslutar" en dag, men dit känns steget väldigt långt just nu. Nu är steget till sängen däremot väldigt kort...

Ringrostig men inte död

Det var ett tag sedan jag delade med mig av något här, och det är inte utan att det känns lite pirrigt.

Ska sanningen fram har jag inte ens något av värde att dela med mig av heller, och då innebär det enbart min egen subjektiva åsikt om den saken och vad jag själv sätter värde på. Så ser nämligen min bedömningsgrund ut i detta fall, vilket innebär att ingen annan behöver uttrycka någon åsikt om innehållet i det jag skriver, (eller någon annan åsikt heller för den delen).

Jag skriver för jag måste, och för mitt eget höga nöjes skull.
Jag skriver sällan, ja nästan aldrig, för att läsa det sen igen.
Är tacksam och väldigt glad, att jag har kvar denna lilla del av cyberspace.
Mitt lilla, egna rum, med plats för bara mig.


"Välkommen tillbaka, kära Cecilia!", sa jag just till mig själv med vänlig röst..
"Tack, kära du!", svarade jag, och grimaserade sarkastiskt över det tillgjorda tonfallet.

(Och jag skojar, för sådär pratar jag inte när jag pratar med mig själv... 😉)

Tacksamhet får mig ofta att gråta

När någonting känns helt åt helvetet, då brukar jag komma på nittionio andra saker som jag är glad och tacksam över - och då kommer tårarna... Tårarna över allt jag känner mig rörd och rik över att ha i mitt liv. Faktiskt har de där jävla stunderna, händelserna och hopplöshetskänslorna gjort mig till en mer tacksam människa, så Tack! Tack alla pissråttor, elaka jävlar och dumhuvuden för att ni bidragit till det! Utan er hade jag aldrig förstått hur er motsats ser ut och upptäckt hur stor del den delen upptar av det som är mitt liv.

Bostöd

Skammen är enorm över att inte klara det jag tyckt mig klara tidigare.

Jag klarar inte det "alla andra" klarar.

De minsta saker kan växa till oöverstigliga berg och de slutar inte växa - tvärtom!

Jag har gått på för högt varv för länge.

Jag har tänkt för mycket.

Jag har upplevt intensiva saker för tätt och känt så starkt för så mycket att...

Egentligen behöver jag hjälp med många saker, men nu gäller "back to basic".

Som närmare 45 år måste jag lära mig prioritera, för det blir så mycket att inte en 

människa skulle fixa det. Jag vet det. För jag har levt mitt liv och känner till situationen. 

Både den situation som är och alla de situationer som lett mig hit. 

Jag vet vad som står högst på min prioririteringslista.

Jag vet vad som krävs för att nå dit upp, men jag vet inte hur!

Jag klarar inte att organisera mitt röriga liv.

Jag hatar rutiner, men har insett att jag måste lära mig leva 

mitt liv relativt strukturerat för att inte helt tappa greppet.

Jag är en medelålders fyra-barnsmor som gått från att vara mamma

till tre små tjejer, leva som sambo och ha ett ordnat liv i ett ordnat område

på en vanlig villagata, till att leva i ett totalt kaos där allt rasat och kastats

omkull och gräma mig över att jag inte klarar att stryka trosor längre?

Jag har tappat perspektivet och vet inte vad som är viktigt eller vad som

är rimligt att begära av mig själv.

Idag var två från bostöd här och det känns som mitt liv började om.

Det var så skönt att slippa få höra att "du klarar det!", för att istället

få höra "DU KLARAR INTE DET!"

Inte för att jag är värdelös eller ens dålig, utan för att jag får en sak

att förvandlas till tio och en uppgift att omfatta tio gånger mer än vad den

var tänkt att göra. 

TACK FÖR ATT JAG FICK VETA ATT JAG INTE KLARAR ALLT!

Plötsligt blev bördan jag bar så mycket lättare, att helt plötsligt kom

en underbar känsla av att jag tack vare att jag inte klarar allt, så kan

jag klara vad som helst. Men jag behöver begränsningar och någon som 

sänker min högt satta ribba, vilket var vad bostödspersonalen bidrog till

idag, så TACK SÅ JÄTTEMYCKET!!!

Ute skiner solen, fåglarna kvittrar, himlen är blå och jag kan erövra

världen! Men jag klarar inte allt på en gång och jag får ta det stegvis,

men det är helt okej. Jag ska lära mig ta ett steg i taget. Ett steg i 

taget tills jag nått mitt första delmål och efter det går jag vidare...

Tack för ert stöd!!

Narcissism

I have found the best site ever about Narcissism on Facebook: