Skammen är enorm över att inte klara det jag tyckt mig klara tidigare.
Jag klarar inte det "alla andra" klarar.
De minsta saker kan växa till oöverstigliga berg och de slutar inte växa - tvärtom!
Jag har gått på för högt varv för länge.
Jag har tänkt för mycket.
Jag har upplevt intensiva saker för tätt och känt så starkt för så mycket att...
Egentligen behöver jag hjälp med många saker, men nu gäller "back to basic".
Som närmare 45 år måste jag lära mig prioritera, för det blir så mycket att inte en
människa skulle fixa det. Jag vet det. För jag har levt mitt liv och känner till situationen.
Både den situation som är och alla de situationer som lett mig hit.
Jag vet vad som står högst på min prioririteringslista.
Jag vet vad som krävs för att nå dit upp, men jag vet inte hur!
Jag klarar inte att organisera mitt röriga liv.
Jag hatar rutiner, men har insett att jag måste lära mig leva
mitt liv relativt strukturerat för att inte helt tappa greppet.
Jag är en medelålders fyra-barnsmor som gått från att vara mamma
till tre små tjejer, leva som sambo och ha ett ordnat liv i ett ordnat område
på en vanlig villagata, till att leva i ett totalt kaos där allt rasat och kastats
omkull och gräma mig över att jag inte klarar att stryka trosor längre?
Jag har tappat perspektivet och vet inte vad som är viktigt eller vad som
är rimligt att begära av mig själv.
Idag var två från bostöd här och det känns som mitt liv började om.
Det var så skönt att slippa få höra att "du klarar det!", för att istället
få höra "DU KLARAR INTE DET!"
Inte för att jag är värdelös eller ens dålig, utan för att jag får en sak
att förvandlas till tio och en uppgift att omfatta tio gånger mer än vad den
var tänkt att göra.
TACK FÖR ATT JAG FICK VETA ATT JAG INTE KLARAR ALLT!
Plötsligt blev bördan jag bar så mycket lättare, att helt plötsligt kom
en underbar känsla av att jag tack vare att jag inte klarar allt, så kan
jag klara vad som helst. Men jag behöver begränsningar och någon som
sänker min högt satta ribba, vilket var vad bostödspersonalen bidrog till
idag, så TACK SÅ JÄTTEMYCKET!!!
Ute skiner solen, fåglarna kvittrar, himlen är blå och jag kan erövra
världen! Men jag klarar inte allt på en gång och jag får ta det stegvis,
men det är helt okej. Jag ska lära mig ta ett steg i taget. Ett steg i
taget tills jag nått mitt första delmål och efter det går jag vidare...
Tack för ert stöd!!
