Det var ett tag sedan jag delade med mig av något här, och det är inte utan att det känns lite pirrigt.
Ska sanningen fram har jag inte ens något av värde att dela med mig av heller, och då innebär det enbart min egen subjektiva åsikt om den saken och vad jag själv sätter värde på. Så ser nämligen min bedömningsgrund ut i detta fall, vilket innebär att ingen annan behöver uttrycka någon åsikt om innehållet i det jag skriver, (eller någon annan åsikt heller för den delen).
Jag skriver för jag måste, och för mitt eget höga nöjes skull.
Jag skriver sällan, ja nästan aldrig, för att läsa det sen igen.
Är tacksam och väldigt glad, att jag har kvar denna lilla del av cyberspace.
Mitt lilla, egna rum, med plats för bara mig.
"Välkommen tillbaka, kära Cecilia!", sa jag just till mig själv med vänlig röst..
"Tack, kära du!", svarade jag, och grimaserade sarkastiskt över det tillgjorda tonfallet.
(Och jag skojar, för sådär pratar jag inte när jag pratar med mig själv... 😉)
