...inte visste jag att det var de som livet.
Orkar inte leta reda på namnet då det gäller vem som skrev det först, för jag har så fullt upp med att orka hänga med i det tempo alla dessa dagar dyker upp och försvinner i.
Låter blicken svepa över böckerna i bokhyllan för att se om jag finner den bok en svensk kvinna skrivit om tiden, men jag ser den inte.
För tyvärr sätter ju tiden sina spår genom att bl.a försämra synen hos många av oss. Det där klassiska stadiet där man måste hålla det man ska läsa allt längre från ögonen. Själv har jag märkt att det fortfarande räcker med min armlängd för att få skärpan, men texten blir ju så liten.
Med min tendens att tappa fokus på det jag egentligen skulle göra, har jag naturligtvis inte heller skrivit det jag tänkte;
Under den tid som gått sedan jag skrev här sist, (på dagen två månader sedan), har det hänt så mycket sjukt galna saker att jag inte ens vet om jag ska skriva om dem själv eller överlåta det till någon annan som kan se på situationen objektivt. Men en blogg får väl vara subjektiv? Är inte det egentligen själva grejen? Att så länge det inte handlar om direkta sakfel man utgör för att vara fakta, personangrepp eller hot, då får man väl skriva vad man vill?
Annars får jag starta en till under fingerat namn och länka till den, för jag måste hämta energi någonstans och det får jag bl.a genom att skriva, så på ett eller annat sätt ska det lösa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar