Oavsett hur många gånger jag hört honom snubbla fram på lögner,
drivit mig till vansinne med sin alltid närvarande antydan till att vara
förmer än andra och alla egoistiska handlingar så tycks jag aldrig
vänja mig och lära mig att värja mig mot det.
Jag blir ledsen...
Gång på gång blir jag ledsen...
Jag gråter och snorar...
Lovar mig själv att det är sista gången nu...
Den sista gången innan nästa sista gång kommer...
Det är en väldigt enkelriktad kärlek.
Det är liksom aldrig sådär att han försöker trösta eller ge hopp,
så vad sjutton håller jag på med?
Det kanske beror på mig.
Inte det han gör, utan det jag känner.
"Man är inte det man gör, utan den man är"
"Det är de onda som skall belönas med gott, för de som gör gott blir redan belönade."
"Älska mig mest när jag förtjänar det som minst, för då behöver jag det som bäst."
Det är liksom sådär jag tänker.
Det kostar ju inget att älska. Det är gratis.
Det är himla fascinerande egentligen och något jag, tack och lov, upptäckte
när jag födde mitt andra barn. Jag trodde inte kärleken skulle räcka!
Kärleken räckte.
Den bara räcker och räcker...
Tårarna tar inte heller slut.
De rinner och rinner, men jag blir inte ens törstig.
Fast jag tror det går åt en hel del salt. För det är många tårar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar