Gör han rätt?

Jag är inte det minsta förvånad över att han inte vill ha mig längre.

Det är mer de där patetiska och barnsligt överdrivna ursäkterna som retar mig.

Lögnerna och de påhittade historierna som på något sätt ska ursäkta hans beteende?

Vår dotter frågar när jag ska komma dit och sova.

Jag bad honom förklara varför, eftersom han kommer bli boven i dramat om jag

säger att det är pappa som inte vill att jag kommer dit mer.

Jag skrev det i ett sms.
Ett av de få sms jag skickat på länge. Mycket länge.

Han ringer tillbaka på en gång och säger att han inte känner sig som en bov?

Han känner sig inte som boven?

Jag bara trycker bort honom och inser att jag står inför ytterligare en helt galen

diskussion där han tappar tråden, gör egna tolkningar av så'nt jag aldrig sagt

och börjar skrika för att berättiga sitt beslut att ge upp vårt förhållande för gott.

Han behöver inte skrika.

Jag förstår.

Jag hör.

Men då jag ger ett förslag där syftet är att inte han ska framställas i dålig dager,

ringer han och är upprörd och säger att han inte känner sig som boven?

Var det någon som sa att han var det?

Det vänder sig i magen på mig, för jag kan inte avgöra om han är helt dum i huvet,

eller om han vill få mig att tro att han är det? För han missförstår allt som går att miss-

förstå och när han dessutom nyss sa till vår dotter att jag kunde komma dit till helgen och

äta middag, då lovade han i princip henne något som han inte ens frågat mig om ifall

jag vare sig vill eller har möjlighet till??

Jag vill inte hem till honom.

Jag vill aldrig mer hem till honom!

Aldrig mer...

Därför måste jag se till att få vår dotter hem till mig.
Hon vet hur vi brukar ha det här.
Hon är trygg och glad...

...och hon vet vad som är sant och vad som inte stämmer!

Oavsett vad hennes pappa lyckas få socialen att tro!

Hon vet!

Jag vill kräkas!