The båtten is nådd - igen

Genom åren har jag börjat inse att jag inte bara är en jävel på att simma i sjöar och öppna hav, utan jag har lärt mig att fridykning kanske vore något för mig som dras ned i helvetets djup gång på gång, men tar mig upp gång på gång och når ytan igen. Hade jag känt till de här förmågorna och ständiga utmaningarna som ung, då hade det aldrig blivit hästar och ridning utan simhopp istället! För hellre drar jag i skallen när jag ska göra någon så'n där volt från 10 meter då och då, än ligger med näsan precis över vattenytan hela tiden, utom när jag dras ned till det här bottenlösa, mörka djupet.

Pratade med min kusin och berättade vad mycket det är värt för någon att ha en som honom vid sin sida och hålla i handen när hela ens liv rasar. För skulle jag hamna i den situation som henne han ställer upp för oavsett vad, då finns det ingen som honom, utan som jag sa; "Hellre skulle jag springa ut på ett fält och klamra mig fast vid en elstolpe än förlita mig på någon bland mina "närmsta". 

Fick jag en sjukdomsdiagnos där jag fick veta hur länge jag i bästa respektive värsta fall hade kvar att leva, då skulle de hitta på egna diagnoser, ge mig honungsvatten och säga att jag överdrev och att så farligt kunde det väl inte vara? "Upp med dig! Duscha och gå en promenad så blir det bra!!" 

"Klipp dig och skaffa dig ett jobb..."

"Jasmine klarar sig vet du. Henne går det inte någon nöd på och det där att en av de andra döttrarna fått cancer - nej, det tror jag inte stämmer!"

Plötsligt känns det inte konstigt att jag undviker mammografi och cellprov från livmoderhalsen, för jag överlever längre ovetande och själv, än med en cancerdiagnos jag ska hantera helt ensam. 

The båtten is nådd - igen! Men nu vet jag att därifrån kan det bara gå uppåt. Uppåt mot ljuset... Om det inte blir som i "Det stora blå" och jag blir uppmött och hämtad av delfinhonor, för att aldrig lämna den mörka världen där nere.

MEN, inte den här gången! Den här gången ska jag ta mig upp, för jag har saker kvar jag måste göra innan jag överlämnar mig till detta helvete. Jag har mycket kvar att göra. Eller har jag det? Egentligen?

Sa tidigare idag att jag trodde att jag skulle ha en trygg ekonomi vid det här laget, för att kunna finnas till hands om mina döttrar behövde hjälp eller åtminstone för att efterlämna ett arv istället för brev från Kronofogden. Fast nu vet jag inte längre vad det skulle vara bra för? 

Min plan har länge varit att skriva en bok om mina erfarenheter genom livet och som medborgare i det som Arne Anka undrar om det är ett land eller ett skämt, men till vilken nytta? För att ge mina barn ett arv som har sitt ursprung i allt det där de tar avstånd från mig för? That makes no sense. Kan lika gärna... ge upp nästa gång. Vad kämpar jag för?