Råkade se och nu är det avgörande slutet i rutan.
Har inte röstat sedan Patrik Sjöström var med. Jag är pinsamt svag för göteborgska. Som tur är så har jag en tjejkompis som kan ersätta honom.
Jag har ingen åsikt om resultatet eller vem som vinner.
Det som gjorde mig berörd var "Steffo" som skulle vilja tillägna hedern vid en ev. seger till sin pappa.
Jag undrar om jag någonsin haft en pappa. Men ett kan jag säga; att inte vore det vare sig min mamma eller pappa som jag skulle dela seger och heder med! Aldrig!!!
Däremot en förlust, den kan de få... För har jag blivit uppmuntrad, känt mig kravlöst älskad eller värdefull?
Nej, det har jag aldrig gjort. Inte förrän ni plus annat bagage försvunnit har jag börjat växa, så lyssna på Ikaros med Björn Afzelius och begrunda ert föräldraskap!
Själv är jag redo att göra det samma, men det är svårt när ingen ifrågasätter och kritiserar mig. Nu syftar jag på mina egna barn. Jag är gammal nog att ta den skit jag förtjänar, men ung nog att förändra mig så kör på, kör över mig och se vart det leder!
Ungar!!
09 maj 2014
Jorden är rund och utan gränser, SD och jag är oense - minst sagt
Idag pratade jag och en vän om allt och inget då vi kom in på det absolut omöjliga för mig i att vara vän med en Sverigedemokrat.
Jag har fyra döttrar. En av dem har utan att ha bett om det fått en bosnisk pappa. Att inte vilja ha honom här i Sverige, (han har för övrigt har betalat så mycket skatt att han indirekt har betalat för väsentligt mycket mer än vad han kostat Sverige), det innebär indirekt att man inte heller vill se vår dotter här i Sverige.
Jag har fyra döttrar. En av dem har utan att ha bett om det fått en bosnisk pappa. Att inte vilja ha honom här i Sverige, (han har för övrigt har betalat så mycket skatt att han indirekt har betalat för väsentligt mycket mer än vad han kostat Sverige), det innebär indirekt att man inte heller vill se vår dotter här i Sverige.
Den lilla tjejen här nedanför är en av mina döttrar.
Av fyra döttrar är en av dem inte önskvärd här i Sverige enligt SD.
Min vän och jag pratade om att skapa en facebook-grupp för alla som inte kan acceptera SD och deras anhängare p.g.a. det skulle innebära att de inte vill att min dotter skulle ha blivit till eftersom de inte vill att hennes pappa ska finnas här.
Här nedanför är en av mina döttrar.
Har hon en svensk eller bosnisk pappa?
Får hon finnas här i Sverige eller ska hon utvisas?
Svara gärna, för det kommer fler bilder och jag är enormt nyfiken på vilka
som kommer att välja bort "rätt" barn.
Vilket barn har en icke önskvärd svensk som pappa?
INGET AV MINA BARN ÄR VARE SIG OÖNSKADE eller INTE SVENSKA MEDBORGARE, men även om de alla vore medborgare i ett annat land så är jag svensk och skäms över att "bara" vara svensk.
Tack vare äckelsvinen som gör skillnad på vart man föddes.
Trenden måste vändas och att vara svensk ska inte medföra en skamkänsla!
Sverige ska vara ett land att vara stolt över.
Jag tycker att bruna ögon är vackra.
En jag känner stöder SD och hatar bruna ögon?
Har han sett Jimmie Åkesson?
08 maj 2014
Värme och kärlek som lever vidare
Den här bilden påminner mig om min f.d. mans mormor.
Det gråa håret, det fårade rynkiga ansiktet och det alltid närvarande leendet
Det gråa håret, det fårade rynkiga ansiktet och det alltid närvarande leendet
och generositeten. Har hon fyra äpplen så ger hon tre till någon som är hungrig.
Jag kommer förmodligen aldrig mer att få träffa denna underbara "nena"!
Hon har börjat bli gammal, minnet sviker och hon saknar knappast mig,
Hon har börjat bli gammal, minnet sviker och hon saknar knappast mig,
men som minne av henne till hennes barnbarnsbarn, min dotter,
så har hon skrivit ned en del av en vaggvisa på pärmen till ett fotoalbum.
Allt där nere är så bråttom.
Bråttom, bråttom, bråttom...
Haide, haide, haide...
Jag har inte bråttom.
Inte hon heller.
Och jag minns så väl hur min yngsta dotter tränade på att lära sig gå,
mellan "gammel-nena" och mig...
Bilden här ovan är inte den "rätta" gammel-nena,
men i de ljusblå ögonen och leendet så minns jag den nena
som skrev i albumet, pussade och kramade mig och var så glad
över sitt första barnbarnsbarn.
Jag älskar Dig!
"Var den energi du vill se"
Det känns inte ens pinsamt längre, för nu har jag sagt det till så många och sett så många program med Cesar Milan, att jag ogenerat kan säga att det som den mannen vill förmedla är så klokt, så enkelt och så självklart att det istället bör vara de som inte som inte tagit honom till sig som borde vara generade.
Hans förespråkande om att ha "rätt energi", eller vänta tills man inhämtat den på ett eller annat sätt, är så naturligt och så grundat i allt som lever att det är sorgligt att se hur vi förlorat det.
Hundar är vad han ägnar sin tid och sitt liv för, men inte att "rätta till dem", utan som han själv säger; för att utbilda hundägare och andra som har med hundar att göra, och rehabilitera hundar så att de får vara det de föddes till; hundar!
Många fler än jag kan känna hur energin förändras när en människa kommer in i rummet. Ibland är det som en livsgivande, strålande sol som kliver in, medan det i andra fall kliver in en känsla som har en människa bredvid sig som man kanske inte ens känner, men som har den energin som får en att vilja springa därifrån. Men så ska man ju vara artig och trevlig också.
Mina barn har mycket de vill få sagt om mig, men som mamma till fyra döttrar har jag många gånger tänkt på det där att jag fått så "snälla barn", vilket är ett uttryck jag hatar. Mina barn har väl snarare varit nöjda och belåtna barn, och jag har varit en mamma som förberett mig på det "värsta", så att från den dag de föddes göra allt för deras välmående har gett väldigt lugna, trygga och "lätta" spädbarn. Och jag har varit trygg i mig själv just de perioderna och antagligen fått se den energi jag gav?!
Hästar som hugger och sparkar, människor som jag varnats för, ungdomsgäng jag möter på gatan sent en lördagskväll... Jag har aldrig känt mig hotad! Kanske är jag korkad, men varför skulle jag känna mig hotad eller rädd?
Jag tror att arga människor är rädda människor, och när man möter en rädd människa blir man osäker - precis som djur reagerar.
"Vänlighet kan du endast förvänta dig av trygga människor, det är de rädda människorna som är elaka!"
Som Cesar säger: Klarar du inte att vara den du måste vara, så spela en roll och låtsas att du är en lugn, stark och självsäker person. Finn den personen i någon du känner eller i någon annan, men sänd inte ut en energi som är rädd, osäker, mesig eller ömkande, för då kommer hunden tro att något är fel.
Han arbetar med hundar. Själv vill jag sträcka mig längre och tillämpa hans tankesätt på människor och många djurarter! Vi är så lika!!! Finner du inte det lugn och den säkerhet du behöver så gå undan ett tag och samla dig. Meditera. Tänk att du ska hjälpa någon annan att bli kvitt sin rädsla. Intala dig dig att du är rätt person för ändamålet och tveka inte.
Personligen kan jag hänvisa till mina egna erfarenheter som från början inte alls hade med Cesar Milan att göra, men någonting har legat till grund för att mina barn inte skrikit hela nätterna, att jag (tack och lov) klarat mig ur allt som andra kallat hotfullt och farligt, att jag fått bra och nära kontakt med hästar som inte släppt en människa nära sig och *skrattar* många andra mer absurda situationer.
Var trygg, sök din inre trygghet och det kommer att bli en bättre värld. Jag hamnar i bråk med alla tänkbara och otänkbara och är allt annat än perfekt. Men bara vetskapen om att min ilska grundas i rädsla får mig att ifrågasätta vad jag var rädd för? Vad är jag rädd för? Varför?
Var den energi du vill se!
Hans förespråkande om att ha "rätt energi", eller vänta tills man inhämtat den på ett eller annat sätt, är så naturligt och så grundat i allt som lever att det är sorgligt att se hur vi förlorat det.
Hundar är vad han ägnar sin tid och sitt liv för, men inte att "rätta till dem", utan som han själv säger; för att utbilda hundägare och andra som har med hundar att göra, och rehabilitera hundar så att de får vara det de föddes till; hundar!
Många fler än jag kan känna hur energin förändras när en människa kommer in i rummet. Ibland är det som en livsgivande, strålande sol som kliver in, medan det i andra fall kliver in en känsla som har en människa bredvid sig som man kanske inte ens känner, men som har den energin som får en att vilja springa därifrån. Men så ska man ju vara artig och trevlig också.
Mina barn har mycket de vill få sagt om mig, men som mamma till fyra döttrar har jag många gånger tänkt på det där att jag fått så "snälla barn", vilket är ett uttryck jag hatar. Mina barn har väl snarare varit nöjda och belåtna barn, och jag har varit en mamma som förberett mig på det "värsta", så att från den dag de föddes göra allt för deras välmående har gett väldigt lugna, trygga och "lätta" spädbarn. Och jag har varit trygg i mig själv just de perioderna och antagligen fått se den energi jag gav?!
Hästar som hugger och sparkar, människor som jag varnats för, ungdomsgäng jag möter på gatan sent en lördagskväll... Jag har aldrig känt mig hotad! Kanske är jag korkad, men varför skulle jag känna mig hotad eller rädd?
Jag tror att arga människor är rädda människor, och när man möter en rädd människa blir man osäker - precis som djur reagerar.
"Vänlighet kan du endast förvänta dig av trygga människor, det är de rädda människorna som är elaka!"
Som Cesar säger: Klarar du inte att vara den du måste vara, så spela en roll och låtsas att du är en lugn, stark och självsäker person. Finn den personen i någon du känner eller i någon annan, men sänd inte ut en energi som är rädd, osäker, mesig eller ömkande, för då kommer hunden tro att något är fel.
Han arbetar med hundar. Själv vill jag sträcka mig längre och tillämpa hans tankesätt på människor och många djurarter! Vi är så lika!!! Finner du inte det lugn och den säkerhet du behöver så gå undan ett tag och samla dig. Meditera. Tänk att du ska hjälpa någon annan att bli kvitt sin rädsla. Intala dig dig att du är rätt person för ändamålet och tveka inte.
Personligen kan jag hänvisa till mina egna erfarenheter som från början inte alls hade med Cesar Milan att göra, men någonting har legat till grund för att mina barn inte skrikit hela nätterna, att jag (tack och lov) klarat mig ur allt som andra kallat hotfullt och farligt, att jag fått bra och nära kontakt med hästar som inte släppt en människa nära sig och *skrattar* många andra mer absurda situationer.
Var trygg, sök din inre trygghet och det kommer att bli en bättre värld. Jag hamnar i bråk med alla tänkbara och otänkbara och är allt annat än perfekt. Men bara vetskapen om att min ilska grundas i rädsla får mig att ifrågasätta vad jag var rädd för? Vad är jag rädd för? Varför?
Var den energi du vill se!
Lärare? Det skulle knäcka mig!
Det var nog mina barn som ansåg att jag skulle passa som lärare, medan min mamma sa att jag saknade tålamod?! Saknar tålamod?
Det var efter att jag jobbat med barn som ridinstruktör som jag kände den där känslan; "Jisses, det är ju helt underbart med barn och se hur de utvecklas!", och jag sökte lärarutbildningen.
Jag påbörjade 1-7 lärare med matematik och naturvetenskap som mina huvudämnen, och jag älskade praktiken som var i en Montessoriklass. Det var en stor klass men med helt underbara elever och två ansvariga grundskolelärare.
Men allt föll när de berättade hur man lätt blir för engagerad i sina elever, deras hemförhållanden m.m. när man är ny lärare. Att man vill adoptera barn som har mycket problem hemma, och där försvann mina tankar på att bli lärare!
För tillfället har jag en katt och passar en liten tik några timmar per dag, och jag är redan rädd för att bli för kär i den där lilla underbara svarta valpen. Liten är hon egentligen inte... Men hon är "liten". Hon är mellan bebis och barn, och tänk den dag när jag inte behövs längre?! Jag försöker hålla distans, men det är svårt! Hon stjäl liksom mitt hjärta även om jag säger ifrån. Så go´och så underbar... Hur skulle jag då kunna ha en hel klass med elever i vetskap om att jag en dag måste släppa dem? Nej, jag skulle gråta hejdlöst varje skolavslutning!
Läraryrket skrämmer mig inte ett dugg! Men att skiljas från mina elever, det skrämmer skiten ur mig!!
Det var efter att jag jobbat med barn som ridinstruktör som jag kände den där känslan; "Jisses, det är ju helt underbart med barn och se hur de utvecklas!", och jag sökte lärarutbildningen.
Jag påbörjade 1-7 lärare med matematik och naturvetenskap som mina huvudämnen, och jag älskade praktiken som var i en Montessoriklass. Det var en stor klass men med helt underbara elever och två ansvariga grundskolelärare.
Men allt föll när de berättade hur man lätt blir för engagerad i sina elever, deras hemförhållanden m.m. när man är ny lärare. Att man vill adoptera barn som har mycket problem hemma, och där försvann mina tankar på att bli lärare!
För tillfället har jag en katt och passar en liten tik några timmar per dag, och jag är redan rädd för att bli för kär i den där lilla underbara svarta valpen. Liten är hon egentligen inte... Men hon är "liten". Hon är mellan bebis och barn, och tänk den dag när jag inte behövs längre?! Jag försöker hålla distans, men det är svårt! Hon stjäl liksom mitt hjärta även om jag säger ifrån. Så go´och så underbar... Hur skulle jag då kunna ha en hel klass med elever i vetskap om att jag en dag måste släppa dem? Nej, jag skulle gråta hejdlöst varje skolavslutning!
Läraryrket skrämmer mig inte ett dugg! Men att skiljas från mina elever, det skrämmer skiten ur mig!!
Lyxfällan, ADHD och igenkänningsfaktorer
Det här är andra gången jag tittar på samma avsnitt av Lyxfällan.
Häromdagen pratade jag och en vän med ADHD lite kort om impulsivitet och konsekvenserna.
Att ha ADHD är ingen ursäkt när man väl blivit medveten om att man har diagnosen. Då är den en vuxen människas ansvar att finna hjälp, nya tankesätt, insikt i sina problem m.m. men så börjar det ju inte.
Början till problemen spänner så vitt och brett att är man som jag, född 1970, då fanns inte ens diagnosen. Själv har jag arbetat och klarat det, haft 100% kontoll och ansvar för det jag haft som mina specifika uppgifter i såväl arbete som hemma. Men utanför de där oskrivna uppgifterna och reglerna är jag glad och tacksam över att mina tre första barns pappa inte halshögg mig!
Han får tala för sig själv, men jag tror att jag kan avslöja hur han hanterade sitt inre kaos; genom att ha full kontroll på mycket utanför sig själv. Inte mig eller barnen, men hur skorna stod i hallen och allt annat han kunde kontrollera. Själv höll jag på med gräsklippning, bullbak, fönstermålning, strykning av all tvätt m.m. när han kom hem från jobbet till mig och våra tre barn.
Det blev en hel del gräl. Ganska väldigt jättemycket bråkande kan man kanske säga...
Poängen är hur hans beteende trots allt matchade mitt, och hur han kunde ställa rätt och sortera jag föredrog att städa och göra rent. Helst fyra timmar med Klorin och tandborste i badrummet, för ska det göras, då ska det göras ordentligt!!
Nu har jag inga konkreta uppgifter utan kan anta mig vad som helst! Det är ju fantastiskt, för vad klarar väl inte jag? Kör med gasen i bott, och vad då att jag får ta konsekvenserna?
Konsekvenser kommer senare, och då löser de sig! Allt löser sig!!
Faktum är att det mesta löser sig, men det är förbannat onödigt att försätta sig i situationer som "löser sig"!
Men det förstår man först när man förstått hur man fungerar! Då kan man hejda sig och tänka en timme extra, och efter den timmen då har det där man skulle tänkt på redan fallit i glömska.
Av ren impulsivitet gör man alltså dumheter där konsekvenserna knappt existerar, trots att de där dumheterna hade varit glömda så snabbt? Det tog mig flera år från dess att jag fick diagnosen tills slanten ramlade ned och jag förstod att det var sanning. Före dess sa jag att jag fick medicin men inte förstod varför, för jag hade minsann inte ADHD. Inte förrän hösten 2013 då en barnpsykolog pratade om det på "Lilla Aktuellt".
Efter det har jag fått veta att ADHD, Bipolaritet och Borderline ofta följs åt, men i olika omfattning hos alla.
Jag är så gammal att jag kan inte skylla något på diagnoser. Jag är så gammal att jag faktiskt får söka hjälp. Men jag är så gammal att jag kan se hur vissa händelser i mitt liv kan förklaras av de här diagnoserna.
Fast å andra sidan är inte något svart eller vitt, utan många positiva saker har skett just genom att jag kastat mig rakt ut och chansat i tron att det löser sig...
NU: MAN TÄNKER PÅ SÅ MYCKET!! MIN HJÄRNA GÅR PÅ HÖGVARV DYGNET RUNT. JAG VAKNAR INTE MITT I EN DRÖM PÅ NATTEN - JAG VAKNAR MITT I ETT RESONEMANG OCH ETT STÄNDIGT PROBLEMLÖSANDE.
Det står aldrig still. Aldrig... Ändå kan det se ut som om det inte händer ett jävla dugg!
Häromdagen pratade jag och en vän med ADHD lite kort om impulsivitet och konsekvenserna.
Att ha ADHD är ingen ursäkt när man väl blivit medveten om att man har diagnosen. Då är den en vuxen människas ansvar att finna hjälp, nya tankesätt, insikt i sina problem m.m. men så börjar det ju inte.
Början till problemen spänner så vitt och brett att är man som jag, född 1970, då fanns inte ens diagnosen. Själv har jag arbetat och klarat det, haft 100% kontoll och ansvar för det jag haft som mina specifika uppgifter i såväl arbete som hemma. Men utanför de där oskrivna uppgifterna och reglerna är jag glad och tacksam över att mina tre första barns pappa inte halshögg mig!
Han får tala för sig själv, men jag tror att jag kan avslöja hur han hanterade sitt inre kaos; genom att ha full kontroll på mycket utanför sig själv. Inte mig eller barnen, men hur skorna stod i hallen och allt annat han kunde kontrollera. Själv höll jag på med gräsklippning, bullbak, fönstermålning, strykning av all tvätt m.m. när han kom hem från jobbet till mig och våra tre barn.
Det blev en hel del gräl. Ganska väldigt jättemycket bråkande kan man kanske säga...
Poängen är hur hans beteende trots allt matchade mitt, och hur han kunde ställa rätt och sortera jag föredrog att städa och göra rent. Helst fyra timmar med Klorin och tandborste i badrummet, för ska det göras, då ska det göras ordentligt!!
Nu har jag inga konkreta uppgifter utan kan anta mig vad som helst! Det är ju fantastiskt, för vad klarar väl inte jag? Kör med gasen i bott, och vad då att jag får ta konsekvenserna?
Konsekvenser kommer senare, och då löser de sig! Allt löser sig!!
Faktum är att det mesta löser sig, men det är förbannat onödigt att försätta sig i situationer som "löser sig"!
Men det förstår man först när man förstått hur man fungerar! Då kan man hejda sig och tänka en timme extra, och efter den timmen då har det där man skulle tänkt på redan fallit i glömska.
Av ren impulsivitet gör man alltså dumheter där konsekvenserna knappt existerar, trots att de där dumheterna hade varit glömda så snabbt? Det tog mig flera år från dess att jag fick diagnosen tills slanten ramlade ned och jag förstod att det var sanning. Före dess sa jag att jag fick medicin men inte förstod varför, för jag hade minsann inte ADHD. Inte förrän hösten 2013 då en barnpsykolog pratade om det på "Lilla Aktuellt".
Efter det har jag fått veta att ADHD, Bipolaritet och Borderline ofta följs åt, men i olika omfattning hos alla.
Jag är så gammal att jag kan inte skylla något på diagnoser. Jag är så gammal att jag faktiskt får söka hjälp. Men jag är så gammal att jag kan se hur vissa händelser i mitt liv kan förklaras av de här diagnoserna.
Fast å andra sidan är inte något svart eller vitt, utan många positiva saker har skett just genom att jag kastat mig rakt ut och chansat i tron att det löser sig...
NU: MAN TÄNKER PÅ SÅ MYCKET!! MIN HJÄRNA GÅR PÅ HÖGVARV DYGNET RUNT. JAG VAKNAR INTE MITT I EN DRÖM PÅ NATTEN - JAG VAKNAR MITT I ETT RESONEMANG OCH ETT STÄNDIGT PROBLEMLÖSANDE.
Det står aldrig still. Aldrig... Ändå kan det se ut som om det inte händer ett jävla dugg!
07 maj 2014
Ibland när jag är trött har jag bara glömt att äta
Det var kanske idag, igår eller dagen före det, som de skulle prata på TV om olika personlighetstest som blir allt vanligare bland företag då de nyanställer.
Själv har jag glidit fram på min charm och mitt utseende då det gäller jobb, ;-) , och i helt andra sammanhang gjort ett personlighetstest byggt på Jung och de 16 olika personlighetstyper han tagit fram. Naturligtvis finns det inte 16 olika typer av människor utan variationen är naturligtvis större, men man kanske kan likna det vid världsdelar, planeterna i vårt solsystem eller något annat. Det är inte det jag vill försöka förklara.
Hur som helst känns det bra när man funnit sin sextondel och får en ganska ytlig, men ändå bekant beskrivning av hur man fungerar. En slags bekräftelse på att "jag får vara som jag är, för i den här boken beskrivs människor som liknar mig så alltså är vi fler och det är inte fel på oss"!
Som att glömma att äta!
Min "typ" är så fokuserad på yttre saker att om kroppen skriker efter mat, så hör vi inte det! Inte förrän det blir som nu; att jag blir för trött för att orka fokusera på det utanför min egen kropp och undrar varför? Då först kommer jag på att jag knappt ätit något idag?! Det är effektiv bantning, men även effektivt för att bli sittandes i soffan för att man inte orkar något... I slutet blir det plus minus noll, och inte särskilt hälsosamt.
Precis som det inte är hälsosamt att, medvetet eller omedvetet, försöka tillfredsställa andras behov och önskningar tills man offrat sig själv...
(Leta gärna vidare genom att söka på Jung, Typologi, Myers-Briggs)
Själv har jag glidit fram på min charm och mitt utseende då det gäller jobb, ;-) , och i helt andra sammanhang gjort ett personlighetstest byggt på Jung och de 16 olika personlighetstyper han tagit fram. Naturligtvis finns det inte 16 olika typer av människor utan variationen är naturligtvis större, men man kanske kan likna det vid världsdelar, planeterna i vårt solsystem eller något annat. Det är inte det jag vill försöka förklara.
Hur som helst känns det bra när man funnit sin sextondel och får en ganska ytlig, men ändå bekant beskrivning av hur man fungerar. En slags bekräftelse på att "jag får vara som jag är, för i den här boken beskrivs människor som liknar mig så alltså är vi fler och det är inte fel på oss"!
Som att glömma att äta!
Min "typ" är så fokuserad på yttre saker att om kroppen skriker efter mat, så hör vi inte det! Inte förrän det blir som nu; att jag blir för trött för att orka fokusera på det utanför min egen kropp och undrar varför? Då först kommer jag på att jag knappt ätit något idag?! Det är effektiv bantning, men även effektivt för att bli sittandes i soffan för att man inte orkar något... I slutet blir det plus minus noll, och inte särskilt hälsosamt.
Precis som det inte är hälsosamt att, medvetet eller omedvetet, försöka tillfredsställa andras behov och önskningar tills man offrat sig själv...
(Leta gärna vidare genom att söka på Jung, Typologi, Myers-Briggs)
Tvättkorgens innehåll - En vän som aldrig sviker
Mycket i livet förändras
Det hör till livets egenskaper
Vi människor förändras
Både som den grupp vi utgör på vår planet
som dem vi är som individer
Det hör till människans utveckling
Men i tider av förändring
I tider när allt rasar och skakar
I en stund av glädjerus och lycka
I en djup sorg och saknad
I tider när vår värld skakas om och förändras
Då kan vi förlita oss på tvättkorgen
Är tvättkorgen tom kan vi förlita oss på de tvättade textilierna
För oavsett vad som händer
I alla de textilier vi använder i använder för olika syften
där har vi en trygghet; en vän som aldrig sviker;
Tvättkorgen och dess innehåll som alltid återgår till det normala
Den sviker aldrig!
Disken går att undvika på olika sätt
Tvätten måste vi ta hand om på ett eller annat sätt
Har du tips om hur man undviker den, utan papperslakan
Utan kemtvätt, tvätterier eller nudism året runt, så är jag
intresserad av ditt alternativ
Men å andra sidan kanske jag förlorar min trygghet då?
I det där som aldrig försvinner utan alltid är bestående...
Det hör till livets egenskaper
Vi människor förändras
Både som den grupp vi utgör på vår planet
som dem vi är som individer
Det hör till människans utveckling
Men i tider av förändring
I tider när allt rasar och skakar
I en stund av glädjerus och lycka
I en djup sorg och saknad
I tider när vår värld skakas om och förändras
Då kan vi förlita oss på tvättkorgen
Är tvättkorgen tom kan vi förlita oss på de tvättade textilierna
För oavsett vad som händer
I alla de textilier vi använder i använder för olika syften
där har vi en trygghet; en vän som aldrig sviker;
Tvättkorgen och dess innehåll som alltid återgår till det normala
Den sviker aldrig!
Disken går att undvika på olika sätt
Tvätten måste vi ta hand om på ett eller annat sätt
Har du tips om hur man undviker den, utan papperslakan
Utan kemtvätt, tvätterier eller nudism året runt, så är jag
intresserad av ditt alternativ
Men å andra sidan kanske jag förlorar min trygghet då?
I det där som aldrig försvinner utan alltid är bestående...
En äkta kram kan vara mer värdefullt än diamanter
En vän som heter Janne, var egentligen den som gjorde mig medveten om det här.
Jag hade bett om hjälp för att allt i mitt liv var kaos och jag trodde att just de här två personerna skulle kunna hjälpa mig, eftersom de arbetar inom professioner jag förmodade hade mer kunskap och var mer insatta i möjliga lösningar än vad jag var.
Det ledde till ett kaos jag inte förväntat mig och som var mycket värre än "mitt kaos"!
I sin tur ledde det till ett självmordsförsök, vilket inte var det första men förhoppningsvis det sista, för nu insåg jag vilka misstag jag gjorde och att nästa gång vet jag hur jag ska lyckas.
Jag har lärt mig hur och på vilket sätt jag kan ta mitt liv när jag knuffad till den yttersta gränsen.
Janne insåg hur t.ex han kunnat förhindra att jag hamnade där; genom en äkta, varm kram och orden "det här kommer att lösa sig!".
EN RIKTIG VARM OCH VÄLMENANDE KRAM KAN RÄDDA EN MÄNNISKAS LIV!!!
Allt väcktes till liv idag när jag såg på ett program om "oregerliga tonåringar" och en tjej fick en kram som hon "längtat efter i flera dagar"!
Många svenskar är som kalla, döda fiskar och inget är värre än en kram från en så'n!! Efter det kommer deras handslag... Uhäää...
Men hade jag i den här specifika situationen haft en människa hos mig som helt avsexualiserat, varmt och välmenande gett mig en riktig kram, då hade aldrig jag haft fyra poliser och två från ambulansen hemma hemma hos mig, medan jag spelade spel på min mobil och hotade att köra den morakniv jag hade i handen, hota att sticka rakt i min egen lever.
En varm famn, någon som hade kramat om mig, sagt att det här kommer att lösa sig och jag finns här... Det hade förhindrat att jag fick ett registrerat självmordsförsök, hamnade på sjukhus och egentligen bara förstörde för mig själv.
UNDERSKATTA INTE EN KRAM! ÖVERSKATTA INTE EN BUKETT AV ROSOR ELLER EN RING MED DIAMANTER!
Nu är det så att Janne får komma hit under vissa villkor och att han inte hade kunnat göra något även om han fann den enkla lösningen; att ge mig en riktig kram, hålla om mig och säga att det kommer att lösa sig! Men till saken hör att han känner mig bättre än de flesta - kanske bättre än någon annan?
Att han var den som kom upp med att en kram hade förändrat hela det förlopp som följde, det var inte överraskande. Därför vill jag ha honom närmre, att han ska förändra sitt eget liv och finnas för alla oss som vet vem han kan vara, när han törs.
Men till dess:
Jag hade bett om hjälp för att allt i mitt liv var kaos och jag trodde att just de här två personerna skulle kunna hjälpa mig, eftersom de arbetar inom professioner jag förmodade hade mer kunskap och var mer insatta i möjliga lösningar än vad jag var.
Det ledde till ett kaos jag inte förväntat mig och som var mycket värre än "mitt kaos"!
I sin tur ledde det till ett självmordsförsök, vilket inte var det första men förhoppningsvis det sista, för nu insåg jag vilka misstag jag gjorde och att nästa gång vet jag hur jag ska lyckas.
Jag har lärt mig hur och på vilket sätt jag kan ta mitt liv när jag knuffad till den yttersta gränsen.
Janne insåg hur t.ex han kunnat förhindra att jag hamnade där; genom en äkta, varm kram och orden "det här kommer att lösa sig!".
EN RIKTIG VARM OCH VÄLMENANDE KRAM KAN RÄDDA EN MÄNNISKAS LIV!!!
Allt väcktes till liv idag när jag såg på ett program om "oregerliga tonåringar" och en tjej fick en kram som hon "längtat efter i flera dagar"!
Många svenskar är som kalla, döda fiskar och inget är värre än en kram från en så'n!! Efter det kommer deras handslag... Uhäää...
Men hade jag i den här specifika situationen haft en människa hos mig som helt avsexualiserat, varmt och välmenande gett mig en riktig kram, då hade aldrig jag haft fyra poliser och två från ambulansen hemma hemma hos mig, medan jag spelade spel på min mobil och hotade att köra den morakniv jag hade i handen, hota att sticka rakt i min egen lever.
En varm famn, någon som hade kramat om mig, sagt att det här kommer att lösa sig och jag finns här... Det hade förhindrat att jag fick ett registrerat självmordsförsök, hamnade på sjukhus och egentligen bara förstörde för mig själv.
UNDERSKATTA INTE EN KRAM! ÖVERSKATTA INTE EN BUKETT AV ROSOR ELLER EN RING MED DIAMANTER!
Nu är det så att Janne får komma hit under vissa villkor och att han inte hade kunnat göra något även om han fann den enkla lösningen; att ge mig en riktig kram, hålla om mig och säga att det kommer att lösa sig! Men till saken hör att han känner mig bättre än de flesta - kanske bättre än någon annan?
Att han var den som kom upp med att en kram hade förändrat hela det förlopp som följde, det var inte överraskande. Därför vill jag ha honom närmre, att han ska förändra sitt eget liv och finnas för alla oss som vet vem han kan vara, när han törs.
Men till dess:
KRAMA VARANDRA MERA!!!
03 maj 2014
Endera så är det häfta eller så är det dreta
Endera så blir jag sittandes som paralyserad och gör absolut ingenting, eller så drar jag igång med något som till slut tar över och drar iväg med mig.
Idag var det städningen. Det som hade kunnat bli färdigt på några timmar har blivit ett projekt som känns enormt och omöjligt att bli färdig med. För ska det städas, då ska det göras ordentligt! Jag hamnar sittandes på köksgolvet och skurar skarven mellan sockeln på underskåpen och golvet med en tandborste. Efter det torkar jag med en vass pinne som jag trätt en kökshandduk över och undrar om jag kanske ska hämta en så'n där tandsticka från badrumsskåpet och skrapa lite till. Jag menar när jag ändå håller på...
Orden "good enough" har upprepats så många gånger för mig att jag borde vara hjärntvättad vid det här laget, men å andra sidan - vart går gränsen för "good enough"?
Det har blivit renare, men inte fan är det städat!
Idag var det städningen. Det som hade kunnat bli färdigt på några timmar har blivit ett projekt som känns enormt och omöjligt att bli färdig med. För ska det städas, då ska det göras ordentligt! Jag hamnar sittandes på köksgolvet och skurar skarven mellan sockeln på underskåpen och golvet med en tandborste. Efter det torkar jag med en vass pinne som jag trätt en kökshandduk över och undrar om jag kanske ska hämta en så'n där tandsticka från badrumsskåpet och skrapa lite till. Jag menar när jag ändå håller på...
Orden "good enough" har upprepats så många gånger för mig att jag borde vara hjärntvättad vid det här laget, men å andra sidan - vart går gränsen för "good enough"?
Det har blivit renare, men inte fan är det städat!
Mamma, du är en blomma...
Saknar mitt lilla pyrebarn och kom bara att tänka på det tillfälle då hon ville prata mer om pappa för hon var rädd för mardrömmar.
-Då pratar vi inte mer om honom, sa jag. Men lite nyfiken blir jag på vad du drömmer för mardrömmar om mig...
-Då pratar vi inte mer om honom, sa jag. Men lite nyfiken blir jag på vad du drömmer för mardrömmar om mig...
-Jag drömmer inga mardrömmar om dig mamma, för du är en blomma...
(Behöver jag ens nämna att efter det här samtalet som i verkligheten var mycket längre, och som jag ville att hon skulle få återberätta för en professionell person innan hon glömt eller jag omedvetet påverkat henne, då blev det drogtester för mig igen, och vad hon antytt och det som jag var orolig för, det hamnade långt bort i ett dammigt hörn. Fokus på mig och åter igen ett rent drogtest och ett bortglömt barn.)
02 maj 2014
Vad eller vem väljer du att offra?
Tidigare idag sa jag ett tydligt "nej" till en inbjudan.
Följdfrågan blev som vanligt "varför?"
Mitt svar på frågan var "för att jag inte vill!"
Efter det kom inte direkt en fråga, utan mer en uppmaning; "Men kan du inte offra dig ett par timmar för de andras skull?"
Där brukade jag ge efter förr. Det har fungerat med att ge mig skuldkänslor, men inte idag.
Om alla skulle veta att jag var där motvilligt, skulle de tycka att det kändes roligt? Själv skulle jag uppleva det som att sitta med en fånge och känna skam över att den kraken var tvungen att sitta kvar.
Sedan började jag tänka på själva ordet "offra" och att jag uppmanades att "offra mig".
Att offra något har flera olika betydelser, men i det här fallet handlade det definitivt inte om ett religiöst offer för att blidka gudar eller liknande, utan här ombads jag att offra mig?!
Faktum är att jag har ägnat så stor del åt att uppoffra mig för att andra ska må bra, att det till slut inte fanns något kvar att offra. Fast finns det ingenting så är det ju värdelöst, och är det värdelöst saknar det ju betydelse och är lätt att offra.
Först idag reagerade jag på vad det egentligen var jag ombads göra; nämligen att offra mig!
Hur har någon egentligen ens mage att begära en så'n sak? Det innebär indirekt att jag och min vilja inte är viktiga, utan det är något man lämnar på hotellrummet efter semestern för att det inte får plats i resväskan. Vad väljer man bort? Vilka saker offrar man för att kunna stänga väskan? Jo, naturligtvis det man minst behöver och anser att man kan klara sig utan!!
Jo, tack för den inbjudan! Förutom att jag ombads att offra mig själv och min vilja, skulle jag dessutom göra det för att umgås med två människor som anser att jag ska finna mig i att behandlas hur som helst, och förtränger det som inte passar in och skapar sin egen verklighet för att inte kunna konfronteras med sanningen.
Men om jag offrade mig själv tills jag försvann och blev lätt att offra, då kanske det inte är så konstigt att jag behandlas respektlöst? För jag har precis börjat vinna tillbaka mig själv, min självrespekt och min självkänsla, så den här gången inser jag mitt egenvärde för första gången i mitt liv!
Så här ska ingen komma och förvänta sig att jag offrar mig själv på befallning. Då kan faktiskt den där "ingen" ta och offra sig själv istället.
Uppoffringar däremot, det kan jag göra. Jag kan sätta mig själv och min vilja åt sidan för någon annans skull, men offrar mig tills inget finns kvar, det gör jag aldrig igen!
Sedan kan de sura och tjura bäst de vill. Den reaktionen var egentligen ganska väntad...
Jan Carneland
Jag vill bara gratulera dig på din födelsedag!
Det var ju trots allt tack vare att du föddes som jag sitter här i dag...
Det känns lite lustigt att göra det såhär, men jag vet inte hur jag ska nå dig!
Det nästan ännu mer absurda är att jag inte ens vet om du är död eller levande?!
Vid ett tillfälle när jag var förbannad och besviken, ledsen och skrev ett blogginlägg som inte var särskilt snällt, då upptäckte jag att när man googlade på ditt namn så var det inlägget högst upp. Därför hoppas jag nu på att det här inläggets rubrik ska knuffa ner det förra, för nu orkar jag inte vara arg längre.
Mitt liv är så fullt av de mest absurda och energikrävande problem att jag ömsom skrattar, ömsom gråter och ibland gör båda delarna samtidigt. Men jag börjar vänja mig.
För man vänjer sig...
Om inte människor som finns i min närhet reagerade, då hade jag nog trott att mitt liv var självförvållat och det som händer relativt normalt.
Som tur är så får jag hjälp av både vänner och människor inom olika professioner att se på det som händer från deras perspektiv. Det har både för-, och nackdelar, eftersom det blir väldigt jobbigt att vara medveten om hur mycket av det som sker i mitt liv är något som inte händer alla andra.
För man vänjer sig...
Till slut finns inget annat alternativ, för jag hör inte till de långsinta, inte till dem som har bråttom och inte till de där som alltid vet bäst.
Jag hör till en annan sort för jag orkar inte vara arg i en evighet och bära runt på en massa ilska. Det är för jobbigt.
Eftersom jag inte vet vart jag är på väg vore det ju idiotiskt att ha bråttom, så karriär, framgång och pengar får andra jaga om de vill.
Somliga kan stånga pannan blodig i sin iver att övertyga hur mycket de vet och hur rätt de har, men det är en syssla jag gärna överlåter till dem som inte vet bättre. Det är till och med för jobbigt att lyssna på dem.
Men du får ha en bra födelsedag, min käre far! Jag orkar inte jaga dig längre och inte heller orkar jag grubbla för att försöka förstå dig. Du har väl dina skäl... Det har vi alla. Så jag släpper dig och accepterar att jag inte har någon pappa, för jag orkar inte undra längre.
Ha ett gott fortsatt liv om du lever, och är du död så får du vila så gott!!
Kram från Din förstfödda Dotter!
Kan inte något gå smidigt?
Jag önskar att det vore så lätt som det låter att njuta av livets berg-, och dalbana...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)