Följdfrågan blev som vanligt "varför?"
Mitt svar på frågan var "för att jag inte vill!"
Efter det kom inte direkt en fråga, utan mer en uppmaning; "Men kan du inte offra dig ett par timmar för de andras skull?"
Där brukade jag ge efter förr. Det har fungerat med att ge mig skuldkänslor, men inte idag.
Om alla skulle veta att jag var där motvilligt, skulle de tycka att det kändes roligt? Själv skulle jag uppleva det som att sitta med en fånge och känna skam över att den kraken var tvungen att sitta kvar.
Sedan började jag tänka på själva ordet "offra" och att jag uppmanades att "offra mig".
Att offra något har flera olika betydelser, men i det här fallet handlade det definitivt inte om ett religiöst offer för att blidka gudar eller liknande, utan här ombads jag att offra mig?!
Faktum är att jag har ägnat så stor del åt att uppoffra mig för att andra ska må bra, att det till slut inte fanns något kvar att offra. Fast finns det ingenting så är det ju värdelöst, och är det värdelöst saknar det ju betydelse och är lätt att offra.
Först idag reagerade jag på vad det egentligen var jag ombads göra; nämligen att offra mig!
Hur har någon egentligen ens mage att begära en så'n sak? Det innebär indirekt att jag och min vilja inte är viktiga, utan det är något man lämnar på hotellrummet efter semestern för att det inte får plats i resväskan. Vad väljer man bort? Vilka saker offrar man för att kunna stänga väskan? Jo, naturligtvis det man minst behöver och anser att man kan klara sig utan!!
Jo, tack för den inbjudan! Förutom att jag ombads att offra mig själv och min vilja, skulle jag dessutom göra det för att umgås med två människor som anser att jag ska finna mig i att behandlas hur som helst, och förtränger det som inte passar in och skapar sin egen verklighet för att inte kunna konfronteras med sanningen.
Men om jag offrade mig själv tills jag försvann och blev lätt att offra, då kanske det inte är så konstigt att jag behandlas respektlöst? För jag har precis börjat vinna tillbaka mig själv, min självrespekt och min självkänsla, så den här gången inser jag mitt egenvärde för första gången i mitt liv!
Så här ska ingen komma och förvänta sig att jag offrar mig själv på befallning. Då kan faktiskt den där "ingen" ta och offra sig själv istället.
Uppoffringar däremot, det kan jag göra. Jag kan sätta mig själv och min vilja åt sidan för någon annans skull, men offrar mig tills inget finns kvar, det gör jag aldrig igen!
Sedan kan de sura och tjura bäst de vill. Den reaktionen var egentligen ganska väntad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar