Lyxfällan, ADHD och igenkänningsfaktorer

Det här är andra gången jag tittar på samma avsnitt av Lyxfällan.
Häromdagen pratade jag och en vän med ADHD lite kort om impulsivitet och konsekvenserna.

Att ha ADHD är ingen ursäkt när man väl blivit medveten om att man har diagnosen. Då är den en vuxen människas ansvar att finna hjälp, nya tankesätt, insikt i sina problem m.m. men så börjar det ju inte.

Början till problemen spänner så vitt och brett att är man som jag, född 1970, då fanns inte ens diagnosen. Själv har jag arbetat och klarat det, haft 100% kontoll och ansvar för det jag haft som mina specifika uppgifter i såväl arbete som hemma. Men utanför de där oskrivna uppgifterna och reglerna är jag glad och tacksam över att mina tre första barns pappa inte halshögg mig!

Han får tala för sig själv, men jag tror att jag kan avslöja hur han hanterade sitt inre kaos; genom att ha full kontroll på mycket utanför sig själv. Inte mig eller barnen, men hur skorna stod i hallen och allt annat han kunde kontrollera. Själv höll jag på med gräsklippning, bullbak, fönstermålning, strykning av all tvätt m.m. när han kom hem från jobbet till mig och våra tre barn.

Det blev en hel del gräl. Ganska väldigt jättemycket bråkande kan man kanske säga...

Poängen är hur hans beteende trots allt matchade mitt, och hur han kunde ställa rätt och sortera jag föredrog att städa och göra rent. Helst fyra timmar med Klorin och tandborste i badrummet, för ska det göras, då ska det göras ordentligt!!

Nu har jag inga konkreta uppgifter utan kan anta mig vad som helst! Det är ju fantastiskt, för vad klarar väl inte jag? Kör med gasen i bott, och vad då att jag får ta konsekvenserna?

Konsekvenser kommer senare, och då löser de sig! Allt  löser sig!!

Faktum är att det mesta löser sig, men det är förbannat onödigt att försätta sig i situationer som "löser sig"!

Men det förstår man först när man förstått hur man fungerar! Då kan man hejda sig och tänka en timme extra, och efter den timmen då har det där man skulle tänkt på redan fallit i glömska.

Av ren impulsivitet gör man alltså dumheter där konsekvenserna knappt existerar, trots att de där dumheterna hade varit glömda så snabbt? Det tog mig flera år från dess att jag fick diagnosen tills slanten ramlade ned och jag förstod att det var sanning. Före dess sa jag att jag fick medicin men inte förstod varför, för jag hade minsann inte ADHD. Inte förrän hösten 2013 då en barnpsykolog pratade om det på "Lilla Aktuellt".

Efter det har jag fått veta att ADHD, Bipolaritet och Borderline ofta följs åt, men i olika omfattning hos alla.

Jag är så gammal att jag kan inte skylla något på diagnoser. Jag är så gammal att jag faktiskt får söka hjälp. Men jag är så gammal att jag kan se hur vissa händelser i mitt liv kan förklaras av de här diagnoserna.

Fast å andra sidan är inte något svart eller vitt, utan många positiva saker har skett just genom att jag kastat mig rakt ut och chansat i tron att det löser sig...

NU: MAN TÄNKER PÅ SÅ MYCKET!! MIN HJÄRNA GÅR PÅ HÖGVARV DYGNET RUNT. JAG VAKNAR INTE MITT I EN DRÖM PÅ NATTEN - JAG VAKNAR MITT I ETT RESONEMANG OCH ETT STÄNDIGT PROBLEMLÖSANDE.

Det står aldrig still. Aldrig... Ändå kan det se ut som om det inte händer ett jävla dugg!