Lärare? Det skulle knäcka mig!

Det var nog mina barn som ansåg att jag skulle passa som lärare, medan min mamma sa att jag saknade tålamod?! Saknar tålamod?

Det var efter att jag jobbat med barn som ridinstruktör som jag kände den där känslan; "Jisses, det är ju helt underbart med barn och se hur de utvecklas!", och jag sökte lärarutbildningen.

Jag påbörjade 1-7 lärare med matematik och naturvetenskap som mina huvudämnen, och jag älskade praktiken som var i en Montessoriklass. Det var en stor klass men med helt underbara elever och två ansvariga grundskolelärare.

Men allt föll när de berättade hur man lätt blir för engagerad i sina elever, deras hemförhållanden m.m. när man är ny lärare. Att man vill adoptera barn som har mycket problem hemma, och där försvann mina tankar på att bli lärare!

För tillfället har jag en katt och passar en liten tik några timmar per dag, och jag är redan rädd för att bli för kär i den där lilla underbara svarta valpen. Liten är hon egentligen inte... Men hon är "liten". Hon är mellan bebis och barn, och tänk den dag när jag inte behövs längre?! Jag försöker hålla distans, men det är svårt! Hon stjäl liksom mitt hjärta även om jag säger ifrån. Så go´och så underbar... Hur skulle jag då kunna ha en hel klass med elever i vetskap om att jag en dag måste släppa dem? Nej, jag skulle gråta hejdlöst varje skolavslutning!

Läraryrket skrämmer mig inte ett dugg! Men att skiljas från mina elever, det skrämmer skiten ur mig!!