Jan Carneland

Man vänjer sig (Kjell Höglund)

Jag vill bara gratulera dig på din födelsedag!

Det var ju trots allt tack vare att du föddes som jag sitter här i dag...

Det känns lite lustigt att göra det såhär, men jag vet inte hur jag ska nå dig!
Det nästan ännu mer absurda är att jag inte ens vet om du är död eller levande?!

Vid ett tillfälle när jag var förbannad och besviken, ledsen och skrev ett blogginlägg som inte var särskilt snällt, då upptäckte jag att när man googlade på ditt namn så var det inlägget högst upp. Därför hoppas jag nu på att det här inläggets rubrik ska knuffa ner det förra, för nu orkar jag inte vara arg längre.

Mitt liv är så fullt av de mest absurda och energikrävande problem att jag ömsom skrattar, ömsom gråter och ibland gör båda delarna samtidigt. Men jag börjar vänja mig.

För man vänjer sig...

Om inte människor som finns i min närhet reagerade, då hade jag nog trott att mitt liv var självförvållat och det som händer relativt normalt.

Som tur är så får jag hjälp av både vänner och människor inom olika professioner att se på det som händer från deras perspektiv. Det har både för-, och nackdelar, eftersom det blir väldigt jobbigt att vara medveten om hur mycket av det som sker i mitt liv är något som inte händer alla andra.

För man vänjer sig...

Till slut finns inget annat alternativ, för jag hör inte till de långsinta, inte till dem som har bråttom och inte till de där som alltid vet bäst.

Jag hör till en annan sort för jag orkar inte vara arg i en evighet och bära runt på en massa ilska. Det är för jobbigt.

Eftersom jag inte vet vart jag är på väg vore det ju idiotiskt att ha bråttom, så karriär, framgång och pengar får andra jaga om de vill.

Somliga kan stånga pannan blodig i sin iver att övertyga hur mycket de vet och hur rätt de har, men det är en syssla jag gärna överlåter till dem som inte vet bättre. Det är till och med för jobbigt att lyssna på dem.

Men du får ha en bra födelsedag, min käre far! Jag orkar inte jaga dig längre och inte heller orkar jag grubbla för att försöka förstå dig. Du har väl dina skäl... Det har vi alla. Så jag släpper dig och accepterar att jag inte har någon pappa, för jag orkar inte undra längre.

Ha ett gott fortsatt liv om du lever, och är du död så får du vila så gott!!

Kram från Din förstfödda Dotter!