Jo, jag märker att det låter som ett mycket primitivt beteende och måhända är jag en av dem som är medveten om hur primitivt jag fungerar.
Det förväxlas gärna med svartsjuka men har inte det minsta med vare sig svartsjuka, avundsjuka, rädsla eller kärlek att göra. Det handlar helt enkelt om att någon beträder mitt revir och att jag inte gillar det!
Om jag har ett arbete som innefattar vissa sysslor och ett visst område, då har jag extremt svårt att sjukanmäla mig eller ta ledigt, för jag klarar inte tanken på att någon annan ska ta över min plats och dessutom göra det jag egentligen borde göra, men på sitt eget vis?!
I mitt revir ingår mina barn. Nu är tre av dem vuxna och jag hoppas att de fått med sig tillräckligt för att värna om sina egna revir, men vad svårt det var att släppa dem som små och låta förskolan ta över. Trots att jag kände till alla fördelarna med deras socialiseringsprocess och den kompetenta personal som kunde se till deras specifika behov! Det handlade inte om misstro gentemot andra, utan om vad som "tillhörde" mig. Mina barn tillhör inte mig och det var väl antagligen den vetskapen som gjorde att de fick vara på förskolan.
Men vid en separation där jag är den som lämnat eller lämnar över, så lider jag.
Det kan handla om en ridskolegrupp jag haft sedan mina elever för första gången satte sig på en häst.När de med tiden, men så väldigt snabbt, blev duktiga och behövde en mer kompetent instruktör hade det varit fel att inte berätta det och sett till att de fick en mer kompetent lärare. Men de tillhörde ju min flock!
Då tröstade och stöttade jag mig själv genom att de blivit så duktiga tack vare mitt stöd och mina ord och att det vore egoistiskt att stoppa deras utveckling. För visst är det egoistiskt att skapa en flock utifrån mina egna önskemål!
Ta min man! Ta över mina barn om du tror du kan... Men ställ inte dina skor i den hall där jag har bott! Lämna inte din doft i det hem som en gång varit mitt och vad du än gör - gör det bättre än mig!
Jag är primitiv. Jag reagerar på små saker och svaga dofter. Jag agerar utifrån små signaler och vaktar det som är "mitt". Att jag har lämnat något innebär inte att jag aldrig återvänder. Det enda sättet att undvika ev. reaktioner från min sida, det är att flytta och skapa ditt eget revir.
Ingen lägger besticken fel i mina lådor, ställer muggar fel i skåpet, klagar på min katt eller gnäller på mina barn. Och "mina barn" kan vara fler än du tror... Vattna inte mina blommor så de dör och rör inte en sak som tillhör mig!
Flytta och skapa ditt eget revir, för på mitt, där jag har byggt upp vad som jag anser vara mitt eget revir, där lär du aldrig få vara ifred. Eller så blir du övergiven...
Primitiv? Ja, det är jag. Men inte mer än att jag inser det och kan förebygga och berätta varför jag reagerar som jag gör.
Är du primitiv och revirtänkande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar