Det finns fler anledningar än jag kan ge uttryck för som gör att jag aldrig skulle vilja vara man. Men dessvärre gör den mest underbara och fantastiska anledningen även vissa "biverkningar" som jag gärna vore utan.
Idag kan en "man" föda barn och de kvinnor som känner att de fötts i en kropp som inte stämmer med deras själ och inre väsen göra könsbyte och det är bra. Själv har jag fötts som kvinna i en kvinnokropp och upplevt glädjen i att få föda barn och fått en respekt för min kropp som kan framkalla sådana mirakel.
Men idag, när jag är färdig med den biten kvarstår den del som aldrig tidigare varit så jobbig; mensen!
Den förvandlar mig till ett gråtande vrak och ett ilsket monster och jag väntar på nästa stadium; att få bli klimakteriekärring innan jag blir "normal". Fast just det där ordet normal skaver i munnen när jag använder det i detta sammanhang, för det är inget onormalt med kvinnliga hormoner och humörsvängningar. Det är så vi fungerar!
En del kommer lindrigare undan än andra, men ingen kommer leva sitt liv som kvinna opåverkad!
Oavsett om det gäller önskan att bli gravid, oönskade eller oväntade graviditeter, svåra menssmärtor eller kraftiga humörsvängningar och oro för kraftiga blödningar eller uteblivna menstruationer, så hör det liksom till. Det är inte onormalt. Men det kan vara förbannat jobbigt!!!
Själv har jag upptäckt hur personlighetsförändrad jag kan bli p.g.a allt som händer i min kropp och ska söka hjälp. Det funkar inte att sätta mig bakom stängda dörrar för att inte riskera hamna i slagsmål eller skälla ut människor som inte förtjänar det. Eller skälla ut dem som förtjänar det, men i överkant...
Det är underbart och fantastiskt att vara kvinna nästan jämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar