Min lägenhet ligger inte direkt på Wall Street, men jag blev ändå överraskad och glad när jag härom dagen fick se en igelkott springa längs grannhuset.
Jag satt på min balkong och många andra satt på sina balkonger och i hopp om att de skulle bli lika barnsligt förtjusta försökte jag påkalla deras uppmärksamhet, men det var ju som att skrika åt döva och vinka åt blinda. (Till saken hör att jag glömmer namn lika snabbt som jag glömmer vem det var som hette det...)
Till slut kom en äldre man och hans vuxne son. Alldeles för vuxne son... Jag visste att mannen har barnbarn, så jag började med att ropa "Morfar! Morfar", men fick ingen reaktion. Då testade jag med "Farfar! Farfar!" och då reagerade han och tittade upp. "Titta! Har du sett igelkotten?!"
Det hade han inte, men inte ville han se den heller. Inte hans vuxne son heller. Vad tråkigt vuxna...
Ibland är det så befriande att vara en knasig och väldigt barnslig mamma när det händer så'na där små saker som vuxna springer förbi, men som det går att bli så uppspelt och glad över!! (Till saken hör att jag var ensam hemma och var egentligen kanske mer en tokig, skrikande kvinna än en knasig och barnslig mamma, men strunt samma!)
Det låter inte bra att vara vuxen fyrabarnsmor i medelåldern och bli kallad för "en tokig och ovanligt barnslig mamma", men det är ju bara för att de har blivit vuxna och glömt hur det är att barn! Min yngsta dotter menar inget illa, utan att hon har en mamma som står och vill dela med sig av glädjen över att se en igelkott, men att de andra vuxna inte riktigt beter sig så. Det är roligt och man blir glad och det är väl aldrig fel, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar