Det är något befriande med att människor säger att man är galen.
Det tar bort alla förväntningar på att jag ska uppföra mig "normalt"
och ger mig fritt spelrum. Kanske inte alltid så taktiskt korrekt, men
till slut, när jag förstod att det kvittar om jag är seriös eller inte, för inte
en jävel lyssnar på mig ändå - då kan jag ju lika gärna roa mig med att
flippa ur och vara galen och ha det lite roligt. Eller?
För det är roligt just för att det är ett sätt att roa mig själv emellanåt.
Det är roligt för att jag vet att jag inte är galen, men ingen annan kan ju
riktigt veta säkert om jag är det eller inte... Det går att bevisa att jag nog
aldrig kommer att bli galen heller och det kan ju kanske vara synd, för då
kanske allt blev riktigt kul.
Eller inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar