Jag har inte hittat någon bok, och i och för sig inte letat heller, som beskriver min mamma.
Som igår kväll, när jag fått ta sju tusen ton med skit, (jo, jag vägde det faktiskt, och det var sju tusen ton!), och hon ser mig ligga och störtgrina i soffan, och går till attack hon med!!
Skulle inte en vanlig mamma, oavsett vad hon hade för åsikter innerst inne, automatiskt vilja trösta sitt barn? Och även om barnet, som i mitt fall, är vuxet, vilja ge det en kram?
Inte hon inte. Hon går till attack och öser kritik över mig tills jag mår ännu sämre, och då säger hon: "Nej, jag tror inte att jag kan göra någonting åt det här ändå, så vi åker nu!"
Tack så mycket för allt stöd mamma! Jag börjar faktiskt känna som min syster, att det är dags att börja kalla dig vid namn istället, för en mamma - det är du inte!
(Skrivet bland mina anteckningar på Facebook den 11 April 2011)
Kärlek ja...
Det vet somliga inte vad det är.
Stackars dem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar