(Facebook Anteckningar den 18 November 2010)
Eventuellt är jag litet mer annorlunda än andra, fast jag vet inte om det beror på att jag släpper ut hela mig och ofta skiter i om andra tycker att jag är knäpp, eller om det beror på att jag bara verkar mer annorlunda för att andra kämpar så förtvivlat för att verka "normala"?!
Jag har från professionellt håll inom det här området fått höra att jag förmodligen hade varit ett s.k. original om det varit mer accepterat av samhället att vara det. Fast är vi inte alla original egentligen? Innerst inne? Och kanske är det bara i takt med att åren gått som jag allt mer har börjat strunta i om folk tror att jag är en total idiot?
Men jag har även förstått att det ibland kan ge oanade konsekvenser att vara som jag är bland folk som inte förstår sig på min humor eller känner mig. Att mina uttalanden kan misstolkas och att alla inte förstår när jag skämtar, överdriver eller skruvar till sanningen till ytterlighet, bara för att jag tycker att den är så förbannat sjuk att jag inte kan ta den på allvar. Men många andra tar den sjuka sanningen på allvar. Och samma människor tar mig på allvar när jag inte klarar att vara allvarlig längre...
Nej, jag är nog lite mindre som andra än de flesta är, men ev. kan det vara en motreaktion till att jag i så många år tog så fruktansvärt mycket hänsyn till andra och höll på att anpassa ihjäl mig, att det till slut nådde en kulmen där pendeln vände och gungade iväg åt andra hållet istället.
Att jag blivit mindre hänsynsfull betyder inte att jag blivit elakare. Åtminstone inte enbart elakare. Det innebär även att jag blivit snällare - även om det också uppfattas konstigt!
Häromveckan t.ex. kom en kille i tjugoårsåldern och satte sig bredvid mig på busshållplatsen, och han luktade så himla gott. Där borde jag kanske varit tyst, men jag valde att säga: "Gud, så gott du luktar!!" Han skrattade lite och sa tack, och sedan så sa vi inget mer.
Han hade lika gärna kunnat vara tjej, gammal eller en hund! Möter jag en fin hund så brukar jag inte prata med hunden i första hand, utan först med matte eller husse, men tycker jag att det är en extremt fin hund, då säger jag det. Går jag in i en butik och den som jobbar där har en jättefin frisyr - då säger jag det! Om två alkoholister står på gatan och käftas som småbarn - då säger jag det! Att vår Konsumbutik blivit förändrad till det bätttre av någon anledning - det har jag också sagt! Personangrepp försöker jag akta mig för och att ge sig på någons personlighet, det tycker jag för det mesta är fel.
För det finns en "regel" som jag har inom mig, även om jag inte alltid lyckas efterleva den, och den är:
"Man är den man är - Inte det man gör!"
Det man gör, det kan man göra annorlunda. Men den man är, den har man en mänsklig rätt till att få vara! Att göra dumt är inte detsamma som att vara dum! Att göra något snällt är inte detsamma som att vara snäll!
Vi är alla lika och olika på samma gång, och alla har rätt till att få vara sig själva, men det betyder inte att alla har rätt till att göra vad de vill gentemot sin omgivning! Det är så enkelt men samtidigt så komplicerat... Hur som helst har jag förstått att jag inte är som andra, och faktum är att jag genomskådat de flesta som tror sig vara som andra och sett att inte heller de egentligen är som någon annan.
Nog om detta! Åtminstone här och nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar