När jag satt här med fulla kroppen av ingenting
Och den ropade så högt, så högt, men ingen hörde
Då tänkte jag i min ensamhet
att jag får väl se till att det händer någonting
För det ingen hörde,
det var alla de där orden som jag behövde
Så jag tänkte att om ingen annan hör hur jag skriker så förfärligt
Då får jag väl ge mig lite granna självömkan då jag jag sitter här helt ensligt
Och jag ska säga att den smakade förträffligt, ja nåt alldeles särskilt
All denna efterlängtade och saknade tacksamhet
som ju beror på mycket härligt
Fast nog vore det bättre om någon annan
Kunde känna glädje över att jag är mamman...
Till exempel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar