Nu har ju inte jag någon hund, utan en katt, men socialen anser mig vara så totalt dum
i huvudet att jag nog kan kalla min katt för en hund. Hur sjuka i huvudet är de?
För att få ha kontakt med min dotter måste jag skriva under en s.k. säkerhetsplan som
totalt idiotförklarar mig! Jag tror att det är något jag måste finna mig i, men det är så
sjukt att jag kommer bli en GALEN KÄRRING!!!
Om min dotters pappa och min mamma är de som får mig att må dåligt, hur ska jag
då kunna må bra om jag måste vara i ständig kontakt med dem?
Om min dotter har en pappa som när jag ska hämta henne på skolan, ringer hela tiden
innan jag ska gå dit och förklarar att om jag mår dåligt så löser vi allt på ett annat sätt,
då börjar jag ju för fan tvivla på min egen förmåga, och det är ju det som han och min
mamma vill!!! Jag kan sätta allt och t.o.m. mer än det på att de vill se mig misslyckas,
för om allt går bra, då behöver jag inte dem!
Men för att få träffa min lilla gullunge måste jag säga att jag är dum i huvudet!
Ska jag finna mig i det???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar